Avtackning Jan-Inge Liljedahl

En stjärna tackar för sig

Efter ett knappt halvsekel i Renhållningens tjänst tackar trotjänaren Jan Inge Liljedahl för sig och lämnar över ratten till sina yngre kollegor. Sista ordinarie arbetsveckan inledde han med att låta sig fotograferas och intervjuas mitt under pågående arbete. Ett samtal om arbetsglädje, framtidstro och kommande sommarjobb.

Stora, tunga, tydligt numrerade containrar fyllda med kompostjord respektive ris och grenar transporteras från återvinningscentralen i Åhus och töms på kretsloppsparken i Snårarp respektive Renhållningens upplag i Nöbbelöv. Det är med imponerande precision och van hand de stora rullcontainrarna först lyfts på, sedan av och sedan på igen. På både bil och släp. Lossning av innehållet går som en dans, liksom övrig hantering av bilens olika funktioner och de tre blåmålade stålcontainrarna. Erfarenheten hos mannen som sköter spakarna går verkligen inte att ta miste på. Och erfarenhet är sannerligen ingen bristvara hos Jan Inge Liljedahl.

– Ja, nåt har man väl lärt sig under sina 43 år på Renhållningen, skrattar han. Det är egentligen inte klokt vad tiden springer, men redan 1976 blev jag anställd av det kommunala renhållningsbolaget när kommunen tog över Industrirenhållning där jag jobbade på den tiden.

Det råder ett lugn och en stark känsla av trivsel i hytten där jag sitter tillsammans med Jan Inge på färden från Nöbbelöv. Han berättar hur mycket bättre han tycker det blivit med sopsorteringen i kommunen och landet i övrigt under sina 43 år i tjänst och drar sig till minnes när allt, ja verkligen allt, slängdes i en enda stor hög ute på Härlövstippen. Hur hushållssopor blandades med järnskrot, plast, glas, matrester, kylskåp, tv-apparater och borst, eller ”grisato” som han kallar det, från de slaktade grisarna på KBS.

– Stanken av “grisato” och kycklingfjädrar som slängdes på tippen är nåt man aldrig glömmer, minns Jan Inge. Fick man det dessutom på skorna efter att man råkat trö i det, luktade det verkligen inte mumma i hytten, det kan jag lova dig, skrattar han.

Jo, jag minns också den karakteristiska stanken från Härlövstippen – ett för evigt fastetsat doftminne från min barndom. Och måsarna som cirkulerade över höga berg av fyllda plastpåsar och blandat skräp. Det var galet.

– Så, det är skönt att utvecklingen gått framåt och att vi sorterar nästan allt vi slänger idag, säger Jan Inge. Det är verkligen positivt och bra för framtiden, tycker han.

Jag passar på att ställa frågan hur han ser på att det nu är alldeles snart dags för pension. Och om det är något som också känns positivt.

– Jo, det ska väl bli skönt att få tid över till lite annat, men jag kommer inte vara helt ledig än, förklarar han. Fram till årsskiftet kommer jag jobba två dagar i veckan. Och nästa sommar är det tänkt jag ska täcka upp för kollegorna under semestertider. Sommarjobba alltså, konstaterar han med ett skratt.

Trots sin respektabla ålder ser han i kroppen faktiskt inte ut att vara mycket äldre än en genomsnittlig sommarjobbare. Smärt, lätt och rörlig. Som med lätta steg snabbt tar sig både i och ur hytten två rejäla steg upp från marken. Vardagsmotion är något Jan Inge ser till att ägna sig åt så ofta han kan och efter att det blivit mindre med löpningen är det nu långa promenader som gäller. Och fotboll. Men bara som åskådare, för spelat har han aldrig gjort.

– Nej, det blev aldrig fotboll för min del. Mina fötter var nog inte vinklade på rätt sätt eller nåt, skrattar han.

Jag faller in i skrattet och tänker att det kanske var lika bra att det inte blev någon fotbollskarriär för Jan Inges del, då felvinklade fötter måste vara väldigt lätt att vricka. Jag frågar istället om han lyckats undvika arbetsskador under alla dessa år på det emellanåt ganska slitiga jobbet.

– Nästan, men inte helt, svarar han rappt. En gång lyckades jag dra sönder en sena i högeraxeln. Det var en rejält blåsig dag och när vinden slet tag i den containerdörr jag höll på att öppna, följde armen med i rycket. Vilket slet sönder något i axeln. Jag var i Tollarp när det hände, så Stefan Olsson på verkstan fick hänga med in till stan och hjälpa mig att lossa.

När containrarna var tömda bestämde de sig för att också köra tillbaka till Tollarp med tomcontainrarna, så det blev gjort.

– Stefan hjälpte ju till att öppna och stänga dörrarna så det gick bra, minns Jan Inge med ett leende på läpparna. Men, därefter fick det vara nog med att köra mer ”skit” så jag kunde fara in till sjukhuset. Där de konstaterade att senan gått av. Ja, det är en historia vi grinat åt många gånger, skrattar han.

Schyssta kollegor och den härliga, lite råa men alltid hjärtliga stämningen är det Jan Inge tycker varit allra roligast och bäst med jobbet. Och den frihet under ansvar han får i sitt dagliga jobb. Att få lägga upp sin egen rutt, så länge dagens rundor och körningar blir klara i tid.

Att gå upp tidigt för att vara på jobbet strax efter fem har aldrig varit några problem. Även om han måste erkänna att det ska bli rätt skönt att kunna ligga och dra sig lite längre på morgnarna. Men, inte alltför länge. För då hinns ju inte dagen med allt som finns att göra. Speciellt ute på den avstyckade gården i Venestad som nu ska få den uppmärksamhet den både kräver och förtjänar.

– Jo, det ska bli skönt att få mer tid till huset, tycker Jan Inge. Och att kunna resa lite. Åtminstone till Degeberga och Kiviks marknad, skrattar han innan han stannar bilen på återvinningscentralen i Åhus för att ytterligare en gång under sin 43 år långa karriär koppla loss släpet och med millimeternoggrannhet utan ansträngning ställa de tömda containrarna på plats. Som den ödmjuka och självklara stjärna han är.

Thomas Bengtsson